Användning

Buttles våtsläckta kalk kan användas för både putsning, murning och avfärgning. Det största användningsområdet är till restaurering av kalkputs på äldre kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Här beskriver vi kort hur man principiellt bör gå till väga när man blandar och använder kalk-bruk. Kalk-bruk som ska användas för restaurering av kulturhistoriskt värdefulla byggnader bör alltid anpassas efter den äldre, befintliga putsen i byggnaden och efter anvisningar i projekteringshandlingar.

Restaurering av kalkputs

Analys av befintlig puts

Det första man bör göra är att undersöka den befintliga putsen och försöka avgöra;

1. Typ av puts, det vill säga om det är en ren kalk-puts eller en puts med cement-inblandning.
2. Blandningsförhållande mellan kalk och sand, dvs mycket eller litet sand
3. Sandens egenskaper (fin eller grov sand)
4. Påslagens tjocklek
5. Verktyg och bearbetningsmetod som använts för ytbearbetning av putsen.

Vid restaurering av kalk-puts är det önskvärt att lagningsbruket efterliknar det ursprungliga bruket i så hög utsträckning som möjligt.

Under-arbete

Vid restaurering av en äldre puts knackar man endast bort den puts som är skadad, t.ex. har en skadad yta eller där delar av putsen sitter löst. Grundregeln är att partier som rör sig när man tar tag i dem bör man ta bort – resten kan lämnas kvar. Om endast ytan är skadad räcker det med att knacka ned det skadade ytskiktet. All puts måste inte knackas ned. Kalk-puts är mjuk och man kan med lätthet knacka ned onödigt mycket puts om man inte är försiktig. Mjukheten är en av kalk-putsens fördelar; den kan lätt ta upp och avge fukt och den är eftergivlig för mindre rörelser i murverket.
Nästa steg är att göra rent de väggytor som ska putslagas. Lösa bitar, sand och damm borstas eller dammsugs bort.

Innan man slår på det första lagret med kalkbruk bör väggpartiet som ska putsas samt angränsande puts-ytor fuktas med vatten. Gör man inte det så riskerar man att den gamla putsen snabbt suger ut vatten ur lagningsbruket och det kan uppstå en liten spricka mellan det gamla och nya bruket.

Sanden

Förr hämtades sand i lokala sandtag. Man visste av erfarenhet var lämplig sand kunde hämtas – ofta på den egna marken eller i samfällda sandtag. Idag kan det vara svårt att hitta lokal sand, i stället får man köpa puts-sand från ett grustag. Egenskaperna hos den sand man köper varierar dock mellan olika leverantörer och ibland även vid leverans från samma sand-tag beroende på var sanden hämtats. Ibland får man en relativt grov sand och andra gånger en stor inblandning av fin sand och detta påverkar kalk-brukets egenskaper i hög grad.

Att blanda bruk

Kalkbruk blandas av våtsläckt kalk och sand i en brukblandare. Man kan använda en horisontellt arbetande så kallad tvångsblandare eller en vanligt ”cement-blandare”. Viktigt är att bruket får blandas tillräckligt länge så att det blir smidigt och elastiskt, minst 15 minuter. Kalkbruk ska ha sådan konsistens och vidhäftning att det hänger kvar på sleven om man vänder den upp och ned.

Blandningsförhållande kalk – sand

Lagningsbruket efterlikna den äldre när det gäller blandningsförhållandet mellan kalk och sand. I äldre putser har blandningsförhållandena varierat mycket. I en medeltida puts är andelen sand ofta mycket liten och bruket beskrivs därför som mycket ”fett”, medan en sen 1800-talsputs kan vara mycket mager med stor andel sand. Vid restaureringar av 1700-1900-talsputs brukar puts-blandningar bestå av 1 volymdel kalk och 2, 2½ eller 3 volymdelar sand.

Konsistens

Konsistensen på puts-bruket är ofta ett föremål för diskussion. Idag används ofta ett ganska löst,blött bruk med stort vatteninnehåll. Det finns forskning som tyder på att detta egentligen hänger samma med användningen av kalk-cement-bruk på 1930-talet. Stort vatteninnehåll ger ökad risk för sprickbildning i putsen och därför rekommenderas ofta tunna påslag på ca 10-15mm. De tjocka påslag som man ibland ser i äldre puts kräver ett stabilt bruk för att sitta kvar och inte rinna ned, så en kvalificerad gissning är att man använt mindre vatten i äldre putsblandningar.

Påslag

Man kan med lätthet se hur tjocka påslag som gjorts i den äldre putsen. För att skapa en autentisk lagningsputs bör man efterlikna den befintliga putsen och göra lika tjocka påslag när man reparerar den. Påslagen i äldre puts är ofta betydligt tjockare än de 10-15mm som ofta rekommenderas idag. I synnerhet om murverket är ojämnt staplat med stora håligheter har man varit tvungen att göra tjocka påslag för att jämna ut väggen – ibland bitvis flera centimeter tjocka påslag i de värsta groparna. Arbetsmässigt börjar man stocka ut de värsta håligheterna i väggen. Nästa påslag läggs i de håligheter som finns kvar. Bruket bör torka till mellan påslagen. När väggen börjar bli slät slår man på jämn-tjocka puts-skikt över hela väggen till önskad tjocklek och gör sedan den ytbearbetning som väggen ska ha.

Ytbearbetning

Målsättningen vid restaurering av kalkputs är att bearbetningen på lagningarna ska efterlikna den befintliga putsen. Innan man sätter igång med bearbetning av puts-ytan måste man därför analysera vilket verktyg som använts och vilka rörelser som muraren utfört då putsen ursprungligen gjordes. Är putsen bearbetad med någon typ av skurbräda? Eller är putsen bara grovt avdragen med slevens kant? Hur ser rörelserna hos muraren ut? Försök att utläsa detta och gör likadant!

Mötet mellan den nya och gamla putsen kräver extra omsorg. Lagningsbruket ska inte gå ut ovanpå den gamla putsen, utan den gamla och nya putsen ska mötas i samma nivå. Den nya putsen måste arbetas ihop med den gamla och skarven kan med fördel skrapas av med sleven innan den slutliga bearbetningen görs, så att man säkerställer att den nya och gamla putsen hamnar på samma nivå.

Eftervattning eller inte?

Idag förespråkas ofta att man ska spraya den färdiga putsytan med vatten för att fördröja tork-processen. Vad man kan säga är att man nog sannolikt aldrig ägnat sig åt det i äldre tider.

Avfärgning

Att måla kalkputs med kalkfärg kallas att avfärga. För detta använder man en stor pensel som kallas kalk-kvast. Kalk-kvastar med syntetborst håller kalkfärgen betydligt bättre än de med naturborst. I äldre tider använde man på Gotland ofta enes-trysor, dvs grenar från en-buskar och med hjälp av dem stänkte man kalkfärgen på väggen. Spår efter de stänk-ränder som uppstår med denna metod ser man ofta under takfoten på t.ex. ladugårdar. I äldre tid använde man sannolikt en betydligt tjockare kalkfärg än idag. Om man studerar äldre kalkfärgs-lager så verkar det som att konsistensen liknat välling. Idag förespråkas betydligt tunnare kalkfärg. I Riksantikvarieämbetets anvisningar anges ofta blandningsförhållandet 1:5, dvs att 25kg våtsläckt kalk blandas med 125 liter vatten. Vill du pröva att använda en tjockare kalkfärg så kan du blanda 1 volymdel kalk till 3 volymdelar vatten. Om du målar med en tjock kalkfärg ökar risken att färgen spjälkar av, jämfört med om du målar med en tunn färg.

Avfärgning inleds överst på väggen, varefter man successivt arbetar sig nedåt till marknivå, för att sedan göra en förflyttning i sidled. Kalkfärgen måste noggrant strykas in i putsen i kryssformade rörelser. Rinningar måste borstas in direkt. Under de första strykningarna verkar det inte som att kalkfärgen täcker om du använder en tunn kalkfärg 1:5, utan det ser endast ut som väggen blivit fuktad. Men allt eftersom att fler strykningar görs så börjar färgen täcka. På en ny puts krävs ofta uppemot 6-8 strykningar innan en täckande färg erhållits. Max en strykning per dag ska göras. Om du vill minska risken för att kalkfärgen ska krita av sig inomhus, så kan man avsluta med att stryka väggen med kalk-vatten. Det är det klara vatten som bildas om kalkfärgen får stå över natten och kalken sjunker till botten.

Kulört färg erhålls genom att kalkäkta pigment blandas i kalkfärgen. Exakt mängd avgörs enklast genom provmålning eller genom att använda recept från den av Riksantikvarieämbetet framställda kalkfärgslikaren.